Sitter som så ofta tidigare på Chalmers Biblioteket. Är man uppe tidigt, å hänger på låset (läs: kl 08.00) *gäsp*, så kan man hinna få ett
grupp rum i "tysta rummet". Det är ju höjden av lycka har jag insett. Så sjukt optimalt helt enkelt. Här inne kan man breda ut sig (finns gott om plats) och göra vad man vill utan att störa några utanför (men samtidigt inte heller störas av några ljud utifrån). Jag trivs bra här i vad jag nu kan kalla mitt andra hem.
På dagens schema står det plugg, seminarium, plugg, träning och tidigt i säng. Jargongen är tydlig. Jag ville vara, jag har inte varit det tidigare, men nu är jag; Chalmerist. Jag lever ett mer seriöst studentliv än tidigare, mycket till grund av ökad motivation, men även av ren insikt att jag får mest gjort om jag verkligen går upp tidigt. Så nu sitter jag här å är produktiv. I samma veva vill jag skriva av mig lite om vad som hänt under de senaste två månaderna för att uppdatera den nyfikne.
Studierna började vid månadsskiftet augusti/september. Registrering, första möte med ny klass och massor av nya intryck. Nej, jag har inte hoppat av, bytt skola och program eller dylikt, jag är nu framme vid det som kallar masterprogrammet på Chalmers. Japp! Du hörde rätt. Karl den sege jäveln har äntligen börjat "4:an"!
Då de tre studieåren på Industriell ekonomi genomförts utspritt över 6 år(!) äntligen är avklarade, men undantaget två kurser som jag har efter mig och ska tenta av till jullovet hade jag tänkt, så klampar man nu upp ett steg och i den internationella akademiska världen. "Master degree of Science" är den akademiska övergripande titeln och det jag valt att utbilda mig inom för att bli civilingenjör är "Supply Chain Management". Mer info om mitt masterprogram för den ytterligare nyfikne på:
denna länk om SCM,
info om MSc eller varför inte bara surfa vidare fritt själv från
Chalmers startsida.
Många frågar mig vad jag gör och varför jag fortfarande pluggar. Svaret är enkelt, men det tog ett tag innan jag kom på det. Allting börjar med att jag nångång under min tidiga gymnasietid fick en nästintill tvångstanke att spänna bågen, sikta högt med studierna och satsa på en utbildning inom Industriell Ekonomi på Chalmers. Blotta tanken att plugga detta program som lät så mycket "VD-linje" och ledarskap inom företagsamhet var motiverande nog egentligen. Att jag hade haft lätt för skolan under mina tidigare 9 år i grundskola och högstadium gjorde beslutet ännu mer motiverat. För en sak var säker. Det krävdes höga gymnasiebetyg för att komma in.
Med 315 poäng från högstadiet och toppbetyg i alla tekniska ämnen, valde jag naturprogrammet på Orienteringsgymnasiet i Sandviken som jag så glädjande kom in på. 3 underbara år med kvalitativa träningar/läger och tävlingar, roligt och utforskande ungkarlsliv och inte minst likasinnade kamrater som jag till och med delade bostad med. Vi levde i en drömvärld! Något som för många bara följde med var tvånget att studera samtidigt. De flesta kamrater hade målsättningar, men få hade det inom studierna. Vi elitorienterare hade alla målsättningar inom orientering och vissa har nu på senare dar lyckats behålla dessa och förverkliga drömmar om landslag och framgång. All heder. Jag hade dock, parallellt med målet om att vara "hyffsat snabb och tekniskt bästa orienteraren" målet att komma in på Industriell ekonomi. Jag tog studierna på ett större allvar, "respekterade" lärarna (alltså var trevlig och intresserad, vilket vissa kallar för fjäskning eller rent av rövslickeri), pluggade hårt i ettan och delvis tvåan och gled därför med bra rykte igenom trean även där med bra betyg (19.27). Erkänner själv att jag i ettan gjorde såväl läxor som var med på föreläsningarna, i tvåan var jag med på föreläsningar men gjorde inga läxor vad jag kan minnas och att det i trean av logisk anledning började komma in mer tjejer i bilden, festande, såväl som datorspelande (tyvärr) och även en kaxig attityd och något omotiverad känsla (skoltrött?) mot skolan som gjorde slog av på ambitionsnivåerna i skolan och bara var med på föreläsningar av betydelse och gjorde vad som krävdes för högt betyg på proven. Tanken slog mig ofta "jag är ju ändå bäst i klassen".
Med ett betyg på "bara" 19.27, år 2003, så missade jag intagning på I-linjen (ovan nämnd som Industriell ekonomi) med minsta lilla marginal. Var reserv, men ingen lämnade plats åt mig, så jag som godan tro på att det skulle kunna bli en plats ledig, började på IT-programmet (som jag tydligen satt som andraval) på Chalmers iaf och fick uppleva en rolig, partyfylld á la Chalmers nollning och tuff (ur studiesynvinkel) månad. MEN, eftersom det var I jag ville gå, å inte ("bli ännu mera datanörd"-) IT så hoppade jag av. Skaffade ett jobb som anläggningsarbetare på Hills GC och hjälpte till en intensiv månad med att gräva bunkrar, lägga gräs och helt enkelt bygga upp detta
smultronställe för överklassen, en av de finaste golfbanorna i Sverige). Självklart var jag besviken men samtidigt kom det till min insikt att; 'Fan Karl, du har pluggat riktigt bra i 12 år. Du hade antydan till skoltrötthet sista året på gymnasiet och de nya seriösa studiesättet på IT-programmet var lite överraskande svåra och krävde mycket mer motivation. Kanske var det ändå lika bra att ta ett sabbatsår?' Jag fick bekräftelse i form av 'ta det lugnt ett år'-tips och feedback om att det löser sig till det bästa från många människor runt omkring mig. Jag packade väskan och åkte hem till mamma och pappa i Falun.
Under sabbatsåret fanns det två fokus. Skaffa ett jobb och prioritera allt annat förutom seriösa studier. Dock med undantaget att jag ville ta tillfället i akt och höja upp mina gymnasiebetyg för att med säkerhet komma in på Industriell ekonomi med nästa årskull. Mitt mål stod ju ändå fast. Jag skulle in på industriell ekonomi och sagt å gjort. Efter ett år med massa datorspelande, vikarierande som lärare på grundskola, hårdträningsperiod från och med 3 mars efter definitiv plötslig avinstallation* av det beroendeframkallande spelet Counter Strike (CS), högre betyg (19,69) tack vare MVG i Engelska B och Datorkunskap, ny flickvän på vårkanten så stormade jag ner till Göteborg och började på I-programmet.
*Avinstallationen och upphörandet av att nånsin spela CS eller något annat datorspel för den delen, skedde natten mellan fredag till lördag (typ vid 04.00) och kräver lite utvecklande. Frenetiskt spelande framför min värstingdator å med fokus på att så glädjande döda andra spelare i detta terrorist/anti-terrorist spel, insåg jag helt plötsligt att jag skulle åka Vasaloppet 1½ dygn senare på söndagen och att detta 'ta mig fan var helt sjuk'. Just att sitta å; 'spela bort varenda natt' som även mamma så snällt försökte få in i mitt huvud, men inte sa till mig, utan tidigare bara lät mig spela. Tilläggas bör att jag vid Evertsberg, halvvägs i Vasaloppet, såg min älskade mamma heja på mig, gled fram, Kramade henne och viskade i hennes öra; "Du, mamma! Jag har avinstallerat 'Counter Strike'." Mamma fattade direkt, vände sig snabbt mot mig i med lycka i blicken och ger mig en kärleksfull puss som bekräftelse på att det var bra gjort (och typ lite; "Äntligen"). Åkte vidare mot Mora på starka ben och kämpande armar. Glädje i sinnet och en motivation om att komma tillbaka och shape'a upp mig. Sagt och gjort. Vältränad blev jag. Vann sjukt mycket tävlingar och sprang som på moln. Både p.g.a. nyförälskelse och förändringen från att tidigare spela dataspel på nätterna, till att nu istället sova gott. Tilläggas bör att jag är sjukt lätttränad, men det var ändå märkligt att jag vann hela 8 av 13 tävlingar denna våren på så kort träningstid.
Nollning igen! Okej, men nu hade jag flickvän (nollning på Chalmers är annars mycket fyllefest) och var i grym form helt plötsligt. Jag skippade (dumt nog) mycket av nollningen, åkte på SM i orientering på helgerna istället. Dock gjorde jag ett seriös nollningsuppdrag som skulle föreställa nån form av James Bond-film. Filmen blev lyckad och den ihop med några sociala egenskaper jag ändå har gjorde att jag ändå knöt till mig några kamrater i klassen. Tyvärr inte på tillräckligt nära håll. Många resor t/r till Eksjö blev det. Ingenting jag ångrar i sig, men följden blev att jag valde bort möjligheter att plugga och framförallt fokusera på seriösa studier.
Detta leverna fortsatte på liknande sätt. Jag har allt för ofta gjort det som jag känner för och i efterhand insett att jag haft fel fokus om man ser det till "bli-klar-men-studierna" tänket. Jag har ofta skyllt på min personlighet. Att jag gillar att vara spontan, flänga iväg på roliga resor (mest i samband med träning/tävling), men även att jag inte har varit motiverad till att sätta mig ner och studera. Ringer det några varningsklockor? Har ni förstått vad det egentliga problemet är? Inte, okej, jag kommer till det snart. Jag ska bara berätta min senaste livshistoria klart.
De tre kandidtaexamen-åren tog för mig 6 år. Jag började ju som jag skrev på Chalmers 2003, men på I-linjen först 2004. Efter att ha insett att min talang och passion för orientering, i kombination med alla resor jag gjorde, fick mig till insikten att jag inte hinner med 100% studietakt. Jag gjorde valet att plugga på 50% hastighet istället. Detta ledde till halverad månadsinkomst i studiemedel och inte minst en årlig och återkommande förlust av de få klasskamrater jag ändå hade. För att klara mig ekonomiskt tog jag av sparpengar. Det kom till min insikt att jag levt billigt och lagt sparpengar på hög under alla mina tidigare år vid livet. Sakta men säkert började sparpengarna sippra ut. Nästan två år gick och ett hastigt och mycket olustigt slut med flickvännen gjorde att mycket förändrades i mitt liv. om mitt liv hade varit en bok så kan man likna det med att det nu helt enkelt kom ett nytt kapitel.
Efter en bortblåst sommar, i och med sommarjobb inomhus på Volvo Business Services och dålig hälsa, så började inte nästa termin på Chalmers bra alls. Jag tyngdes av sorg, förvirring, utanförskap i "nya" årskullen (klassen) och säkert även mentala problem i och med att det dels tog slut med flickvännen. Det är för den sakens skull inte sagt att det var fel av oss att gå skilda vägar, men mycket av det vi drömt om ihop och hoppades på blåstes bort under ett trasigt 2006. Drygt var även att jag fick upprepade halsfluss och halsböld under hösten. Både kroppen och hjärnan mådde dåligt. Jag valde att hoppa av skolan och ta jobb** istället. Började med att jobba stenhårt mån-fredag. Lyssna på det här:
Gå upp 07.00
Jobba på posten 07:45-13:15.
Cykla till Hisingen.
Inta en eller oftast flera hastigt microuppvärmda portioner barnmat (på glasburk...fanns i olika smaker och kostade 1 kr/st).
Jobba från 14.00-23.00 (ofta längre) på Dagab (livsmedels-storlager).
Cykla hem.
Sova.
Orkade med detta i hela 2 veckor... tjänade 17 000 kr totalt och köpte en lliten jacuzzi för pengarna som jag smackade in i min lägenhet. Galet, jag vet, men
lägenheten var ett resultat av mitt leverne denna tidsperiod och jacuzzin i sig var ett tröstpris till mig själv som ändå ansåg mig själv vara värd detta. Det skulle även motivera mig till långa rullskidepass även under regniga novembermånader, som jag så väl visste att jag mådde bra av. Vet inte om jag hade klarat så mycket längre med den arbetstakten, även om jobbet som brevbärare faktiskt passade och uppskattades av mig.
**Haha, ta värvning höll jag på att säga...det hade kanske behövts för att få mig å tänka på annat, men p.g.a. för dålig syn och styrka (trots 9:or i allt annat) fick jag inte bli fallskärmsjägare som hade varit det enda jag hade sett som utmanande nog. Btw (By the way) fick jag erbjudande om att bli chefskock av inskringningsförättaren då jag mönstrade. Nej, tack.
I samma veva ringde det helt plötsligt på telefonen och en "Billy" på City Automater var intresserad av mig (han hade sett min profil på arbetsförmedligen där jag slängt ut en aktiv sökning efter jobb) och efter intervju var nya jobbet i Gbg klart. Blev "Kaffekille" och körde ut kaffe till olika företags automater och även massa mackor, godis och annat med energi i till diverse automater. Ett jobb som gjorde att jag fick ytterligare kännedom om såväl staden, nya trevliga (på snäppet till legendariska) arbetskamrater, arbetslivet och inte minst trafiken och all den infrastruktur-komplexitet som Göteborg absolut har! Jobbade på City Automater i 1 år. Sen insåg jag att jag ville försöka plugga igen, men inte på Chalmers denna gången.
Motivationen var bortblåst för till och med I-linjen. Denna gången ville jag ta fram datorn igen och plugga webbdesign på distans. En tvåårig utbildning som först var ganska övergripande och intressant, men sen på papperet innehöll massor av krävande programmering. Jag tog grädden på moset från detta program och skrapade ihop till ett genomfört helår på 50% fart. Jag lärde mig en del och framförallt fick jag förståelse i att detta var något på tok för detaljerat och nördigt för mig som ju faktiskt inte passade så bra framför datorn (jag minns mitt CS-spelande) och under webbprogrameringstiden så började dygnsrytmen vridas och det blev snabbt allt längre nätter och med störd dyngsrymt som följd.. Detta mådde jag inte bra av och sa bestämt nej. Slutade på programmet och började inse att I-linjen är nog det rätta ändå...
I detta skeende var det vår och jag var tvungen att försörja mig. Något som jag glömt nämna var att jag under hösten 2007, samtidigt som jag pluggade webbdesign på distans (i Kalmar), tog taxikörkort i Göteborg och kom efter tester, precis in på Taxi Göteborg. Att jag klarade lokalkännedomsprovet (som krävs för att få köra för Taxi Gbg) är för mig en gåta, men troligtvis ville de ansvariga ha in mig till varje pris och rent logiskt så hjälpte ju mina kartkunskaper från "Kaffekille"-jobbet mig. Att köra Taxi har hjälpt mig mycket i livet. Kanske inte minst ekonomiskt då, men jag menar även terapeutiskt. Har fått träffa så mycket olika människor, under precis så lång tid som många av dem varit intressanta, och samtidigt gett mig tid att i ensamhet, både på väg mot ny kund eller sittandes vid någon parkeringsplats i väntan på nya kunder, hinna fundera på mig själv, livet och vad jag behöver för att må bra. Tog taxijobbet som sommarjobb, men sen även extraknäck och laddade samtidigt batterierna för att sätta igång på Chalmers igen 2008.
Skolåren 08/09 och 09/10 blev ikapppluggande år för åk 2 och 3 och tack vare en genomsnittlig studietakt på kring 50% gjorde att jag nu förra året kunde börja på masterprogrammet. Vilken förändring kan tyckas. Ja, sannerligen en tempoökning och nånting drastiskt har ju hänt. Jag kan förklara denna vändning med två händelser/saker som kommit till min djupaste insikt, vilket jag avslutningsvis tänker presentera här och nu, men för den nyfikne som vill veta mer i detalj vad som verkligen hände i mitt liv, så finns det i mångt och mycket dokumenterat i och med tidigare inlägg i denna blogg som fram till nu varit mer eller mindre en bristfällig dagbok. Annars kan ni ju alltid fråga eller diskutera det med mig på annat sätt.
Det
första och därför viktigaste saken som hände i mitt liv är att Rachel, blev en allt större del av mitt liv. Rachel träffade jag för första gången hösten 2007. Var på "klubbträning" med GMOK som jag vid den här tiden och råkade i min hast springa in i damernas omklädningsrum då herrarnas toalett var upptagen och jag redan var försenad till träningssamlingen. I omklädningsrummet stod en nyduschad brunett som jag aldrig sett tidigare. Sorry, sa jag och gick in på toaletten. Haha, vilket första intryck... försökte sen styra upp intrycket genom att göra mig extra trevlig och social framför denna schweiziska ol-tjej. Rachel, som hon presenterade sig som, var på plats i Gbg för att tillfälligt träna på plats i Gbg och förbereda sig inför JVM som GMOK och några grannklubbar skulle arrangera nästföljande år. Glädjande nog blev Rachel och jag ett par och vi har upplevt massor tillsammans redan, är kära i varandra fortfarande, men kanske viktigast av allt (i den här självbiografin till blogg-inlägg) så har Rachel, med sin otroliga motivation för studier smittat av sig motivation på mig och fått mig att kämpa hårdare i skolbänken. Vi har tillsammans diskuterat framtidsplaner och för att göra en redan allt för lång historia här, lite kortare så kan jag avslöja att vår mål är att plugga klart här till våren 2012 och sen flytta till Schweiz för att där plugga vidare mastern på ETH (Zürich), för Rachels del, och hitta ett jobb till mig. Dags att ta sig i kragen och bli klar alltså.
Allt detta har lett till den
andra saken jag kommit på i mitt liv. Jag behöver klara och tydliga mål, som driver mig frammåt på rätt väg. Man brukar ju säga att det är inte målet som är det viktiga, det är resan dit. Men hur gör man aom man inte har nått mål då?
Som jag nämnde tidigt i den här berättelsen så hade jag ett mål att komma in på Industriell Ekonomi. Det målet klarade jag efter några om och men av. Studietiden därefter blev inte dock inte alls vad jag tänkt mig. visst, jag hade inte föreställt mig en röd matta att gå på i 5 år, men förhoppningarna var ändå att det skulle gå lättare och precis som tidigare studieår på högstadiet och gymnasiet med höga betyg. Så vart det inte alls, utan istället drabbades jag av ständigt återkommande dålig motivation, grov prestation- och tentaångest, studier på i genomsnitt halvfart (detta trots att jag inte egentligen lyckades mprestera så mycket "vettigt" på de andra 50%) och ännu mer känslosamma "up's and downs" som jag har förklarat. Men
vad som alltid saknats är ett mål över huvud taget.När jag sätter upp mål så ser jag till å fixa dem. I fallet med högskolestudierna så har jag aldrig tidigare egentligen satt upp några mål förutom att just komma in på I-linjen. Jag har istället bara "lovat" mig själv, mamma och andra att jag ska fixa det. Blivit besviken på mig själv då jag underpresterat, ibland fokuserat mer eller mindre på orienteringssatsningen respektive studierna. Men nu jävlar är det solklart. Det är en målsättning som behövs och min målsättning är att få ett jobb, i första hand i Schweiz, då det vore lämpligt för att helt enkelt bo tillsammans med älskade flickvännen Rachel mellan åtminstånde åren 2012-1014 i Zürich, då hon planerar och kommer studera på ETH (eftersom det är hennes plan). Detta målet skall uppfyllas tack vare att jag har en gedigen civilingenjörsutbildning på Chalmers inom Industriell ekonomi med masterinriktning mot "Supply Chain Management". Hur svårt kan det vara? ;)
För att lyckas behövs prioritering följt av fokus. Jag behöver prioritera studier högre än vad jag tidigare gjort. Troligtvis som Rachel gör, lägga studierna högst upp på prioriteringslistan. Därefter måste jag förvalta den tiden jag lägger på studierna bra. Jag måste alltså fokusera. Men just nu fokuserar jag inte på studier fast jag hade tänkt att göra det, jag sitter ju här och bloggar istället...(?) Svaret på detta är att jag precis som tidigare nämnt inte bara kan vandra vägen å tro att det är den som är den roligaste, utan måste klargöra för mig själv vad som verkligen är mitt mål. Att skriva av mig här är ett sätt. Att göra en stor tavla där jag skriver upp min arbetskarriärs-målsättning eller kanske rent av alla mina målsättningar i livet är ett annat sätt. "Alla sätt är bra utom dom dåliga." =)
Viktigt nu är att inte ångra och må dåligt för det som hänt tidigare i mitt liv. Jag är känd för att vara väldigt optimistisk. Samma sak försöker jag vara nu. Jag skiter egentligen i om någon läser detta jag skriver nu eller har skrivit tidigare på denna blogg. Med långt över 1000 vänner på Facebook och en bekantskapskrets på flera tusentals människor så är jag sanning å säga ändå fattig på riktigt bra och nära kompisar. Det har kännts svårt att hitta vänner/"bästisar" och jag har tidigare skyllt på min spontanitet och oförmåga att vara stabil i mitt leverne som en av anledningarna till detta. Det viktigaste är att jag nu förstår och lär mig av mina tidigare misstag (saknade målsättning) och därigenom brister (hade splittrat fokus och fel prioritering), kommer till insikt om vad jag kan göra för att först må bättre själv och sen få andra att må ännu bättre. Självklart kan även jag med mina spontana idéer och nytänkande personlighetskarraktär ha bra och inte minst nära vänner. Vännerna behöver ju inte alls vara som mig (vilket jag tidigare ofta tänkt) utan det är ju snarare bra och roligare att man är olika. Kan bara göra en direkt jämförelse med Rachel som faktiskt i många fall tänker olikt mig...ändå älskar vi varandra och är ett nära par. Kan härmed sätta upp en målsättning till: jag ska försöka bli än bättre vän.
Höst i Kråknäs. Bild & redigering: Anton Klock (min brorson) [
länk]
Okej, nu ska jag avsluta på ett bra sätt, med några väl valda ord som mamma inkluderade i avslutningen sitt fina tal på sitt 70-årskalas från senaste helgen uppe höstvackra (se bild ovan) Kråknäs, Dalarna (ja det är sant, min underbara mamma har fyllt 70 år!);
Posts
