En oförglömligt krånglig resa

Sitter i Schweiz och skriver detta blogginlägg. Ett inlägg där jag i bästa möjliga mån kommer försöka beskriva en sorts resa som jag hoppas inte händer för ofta framöver...
Vissa säger ju att "målet är inte det viktiga, utan resan dit". Är beredd att hålla med, men ändå inte. Ibland vill man ju bara fram till målet i tid och skiter fullständigt i hur...

Rachel och jag är så kära i varann å kan inte dela på oss just nu. Av den anledningen tillbringar vi julveckan i Schweiz med hennes familj och förhoppningsvis en vintervecka över nyår i Idre fjäll. Dock har jag i och med den senaste flygresan, anledning att tvivla på om vi kommer lyckas ta oss hem..lyssna på detta.

Som studenter har man inte alltid möjlighet att unna sig taxi hit å dit, men när planet skulle flyga från Landvetter redan kl. 06.40 så slog vi på stort och bokade en taxi. till fredag morgon kl. 05.40. Upphämtade då blev vi, men taxichauffören var minst sagt bristfällig i sin körteknik och lämnade citat som: "Jag är så jättetrött nu, har kört hela natten, så detta känner jag verkligen blir min sista körning..." och "Oj oj oj va halt det är!?" medan han gungar fram och tillbaka i sidled på körbanan och sladdar till lite. Som taxiförare själv drar jag en djup suck och Rachel är inte ensam om att bli lite orolig under färden... Nåja, fram kom vi och 375 kr gick resan på.

Väl framme i Landvetter skyndar vi fram till check-in disken där det förvånansvärt nog inte var nån kö. Gött... vi letar fram passen och ler brett mot personalen vid lämna-bagage-disken. De kollar på oss och frågar; "Jaha, ni visste inte att denna resan är inställd?". Rachel och jag blir snabbt förtvivlade och förvisas till AirBerlin service-desk bakom oss... där det är 20 pers i kö. Anledningen till denna förtvivlan är framförallt att vi verkligen ville komma ner till Schweiz i tid eftersom det är stort 50-årskalas på kvällen där nere och födelsedagsinnehavaren är Rachels kära mamma Karin. Dessutom kändes det ju sjukt tråkigt att inte få reda på att flyget var inställt och att man då inte får vare sig mail eller sms om denna så viktiga information direkt på morgonen. Rachel hade kontrollerat att inga flyg var inställda sent på fredagskvällen innan. Efter några följdfrågor fick vi svaret att det var allvarligt och utbrett snökaos i norra Centraleuropa. Berlin var helt enkelt omöjligt att åka över just nu (på morgonen åtminstone).

Inställda flygförbindelser över Centraleuropa lagom till jul...

Nåja, nu gällde det att agera fort tänkte jag. Rachel ställer sig i den långa kön som, förståeligt nog, flöt fram långsammare än flytande sirap. Själv joggar jag bort till andra service-deskar.
SAS: "Inga platser över Köpenhamn till Zürich lediga, tyvärr."
Brussel Airline: "Jojo, vi har lediga platser med 06:55-planet, men i Business Class då... ...hmm...kostar 9000 kr per person."
Tanken att det hade underlättat att vara ekonomiskt oberoende var ofrånkomlig, men "Nej, det är tyvärr lite för dyrt", lämnade artigt min mun. "Jojo, men var det AirBerlin ni hade? Vi har avtal med dem. Ta med dig den här printen och fråga om de kan ersätta er med den resan", sa den artiga kvinnan hos Brussels Airline.

Sagt och gjort springer jag bort och tränger mig före i kön där Rachel nu står som 16:e person. Viftar med lappen och lämnar över den till en reseagent åt AirBerlin. Hon kollar snabbt på dem och säger kort att de minsann "...inte ersätter med andra företagsresor". Nähä... Både jag och Brussels Airline-kvinnan blir förvånade av det svaret som vi även fick när hon själv följde med en andra gång och frågade själv. Tiden att hinna med 06:55 planet över Bryssel var nu kört. Ännu värre var att vi sen...till slut, kom fram i kön och fick höra att vi hade två alternativ hos AirBerlin. Pengarna tillbaka eller ombokning till resan dagen efter på eftermiddagen(!). Shit va tråkigt... Fokus var nu att hitta en så billig resa som möjligt ner, helst till Zürich såklart, men kringliggande flygplatser skulle kunna funka. Alternativet att åka med AirBerlin ströks senare under dagen, så där begärde vi pengarna tillbaka istället.

Vi tog ett bord vid caféet och lustigt nog kommer min underbart glade å goa franske klasskompis Tony och håller oss sällskap. Han märker att jag är stressad och behöver lite energi, så han bjuder både mig och Rachel på kaffe och nybakad croissant. Klockan har redan sprungit iväg till 07.30 nu. Slänger upp datorn och börjar kolla runt. Hittar ett alternativ. Swiss Air direkt från Köpenhamn. Kontrollerar att det går tåg som passar... Smärtgrensen ligger nära 3000 kr och dessa biljetter ligger där omkring, men framförallt skulle vi ju i och med detta eftermiddags-flyg hinna ner i tid till festen! Bokade via telefon på direkten för att kontrollera att flyget verkligen skulle bli av, men framförallt för att kunna boka platser utan att behöva betala i förväg utan i Köpenhamn innan incheckning. Både Rachel och jag blir strålande glada och Rachel ringer sina föräldrar och berättar om detta. Samtidigt som hon gör det försöker jag boka Öresundståg från Göteborg till Kastrup (Köpenhamns flygplats). Precis när jag ska klicka på betala får jag ett sms, där det står att mitt flyg till Zürich 14.40 har ställts in. Avbryter Rachel och berättar om detta. Suck. Anledningen till varför det var inställt får vi först inte reda på, men ett tag senare framgår det att det tidigare flyget från Zürich var sent till Köpenhamn.

I förtvivlan, men ändå med fokus på vårt mål med dagen, promenerar jag bort till mina favoriter hos Brussels Airline (Hade först fått nej från någon som helst möjlighet att ta mig ner idag med SAS eller någon av deras närmaste partners). Service-mirakel som de är får de nu höra min snyfthistoria om hur det går för mig och min flickvän och någonstans i och med detta väcks en otrolig önskan att försöka hjälpa oss i dem båda två. De granskar sina datorskärmar och ringer några samtal, diskuterar med varandra och börjar trolla med siffror. Helt plötsligt har de hittat en ytterligare resa, även denna i Business-class men nu på eftermiddagen, mellan Göteborg och Zürich via Bryssel, för otroliga 3500 kr/person. Glädjen är total. Jag joggar bort till Rachel vid cafeét och berättar detta, får tummen upp och går tillbaka för att boka denna resa. Samtidigt som vi står å fyller i resenär-uppgifter kommer det ut ett fax inne hos kvinnorna. Innehållet är nästa bakslag: "Bryssels Airlines maskin mellan Göteborg och Bryssel på eftermiddagen kommer bli minst 1 timme försenat." ...konsekvens: Förbindelser till Zürich är i och med detta förlorad. Det blev tyvärr ingen bokning med Brussels Airline, men det bör understrykas att dessa visade överlägset bäst servicenivå, även för oss som student, trots att priserna ligger så mycket högre. Klockan är nu över 8 och trots att det är 10 timmar kvar till kalaset startar börjar det minst sagt se mörkt ut. Vårt mål är ju att kunna delta på 50-årsfesten nere i Schweiz...men skam den som ger sig...

Rachel hittar i samma veva en billig resa med direktflyg Köpenhamn-Zürich (15:20-17:00) med flygbolaget Cimber Sterling. 1700 kr/person. Lysande. Öresundståget går ju 09:42 så det skulle vi ju absolut kunna hinna! Vågar vi, är frågan? Går flygen från Köpenhamn? Vi kollar Kastrups hemsida och ser att det ser ut att rulla på förvånansvärt bra där ifrån... Vi försöker gå in och boka. Men va faaan. Det går inte att fylla i förnamn och efternamn på första resenären. Inmatningsfältet är låst och detta gäller för alla webbläsare. Helt omöjligt att få in en godkänd bokning. Efter 3-4 försök att komma till kundtjänst inser vi att de inte har öppet på helger. Vi kommer iaf inte fram på något sätt. I ett av inmatningsfälten står det dock en sak som tänder ett hopp. De frågar efter EuroBonus-nummer... Ahha! Cimber är alltså SAS-partner...(?)

Jag joggar bort till SAS och frågar om detta stämmer... "Näää, vi har inget samarbete med Cimber Sterling" säger kvinnan jag nu får prata med efter att ha tagit kölapp och stått i kö... "Men, hur kan det vara möjligt, när jag kan få SAS-bonus på deras resor?", undrar jag. "Hmm...jag ska kolla upp det", svarar SAS-kvinnan och går och pratar med sina kollegor. "Jo, jag kan visst skriva ut dokument för Cimber här också. Ja....men då kan vi ju försöka göra det. Jo, 2000 kr/person kostar det, men då måste ni betala här", fortsatt hon. Efter att ha slängt ett öga på klockan som nu närmade sig 9 insåg jag att det var nu eller aldrig. Ja, vi tar det sa jag och slängde fram VISA, kortet. "Nej du, det hade jag ju inte tillräckligt mycket pengar på.. Hmmm, ta mitt MasterCard (kreditkort) istället då". Kvinnan försökte få betalt, men det gick inte med kreditkort heller, varken mitt eller Rachels.. "Nähääää, vad gör vi nu då?", undrade jag. "Ja, ni kan ju betala kontant...", svarade kvinnan. Suck. Då missar jag ju försäkring som MasterCard ger annars. Jaja, jag och Rachel insåg att vi kör på detta och skulle det skita sig så får vi förhoppningsvis bättre service från SAS i Köpenhamn än vad vi fick från AirBerlin på Landvetter. Vi tog snabbt ut pengar och betalade nära 4000 kr kontant. Skyndade därefter till taxi för att hinna till Centralstationen. Kostade 400 kr. Sådana belopp svider för studenter, som ni säkert alla förstår. Nåja, jag fick nu en tanke som växte sig starkare och blev veklighet: Om jag nu bara berättar för tågkonduktörerna vad vi råkat ut för så kan vi förhoppningsvis få lifta med tåget gratis hela vägen till Kastrup.

Tåget rullar iväg i tid och allt känns till en början riktigt tryggt och bra. Vi har ju nu valt att hoppa på ett tåg som ska vara på plats på flygplatsen 13:13 och planet ska ju gå 15.20. Glada och med längtan inser vi sen när vi glider in i Skåne att snön trycker sig på och har redan lagt sig tjock på rälsen... Ett första stopp för "snöröjning" indikerar att vi inte kommer hålla tidtabellen. Tyvärr vad detta bara det första av totalt c.a 10 stop denna sista bit av vår tågfärd. Signalfel på växlar, kö med framförvarande tåg, byte av tåg och inväntande av tågmöten försenade oss mer än en timme totalt. Men vi hann till check-in med 20 minuters marginal. Väl inne vid gaten fick vi beskedet att flyget var 40 minuter försenat. Ny beräknad tid för avresa var nu alltså 16.00. Ett ljus i mörkret var dock att vi även här i Köpenhamn träffade på samma Tony, som vi tidigare träffat på Landvetter. Han mellanlandade här på sin väg till Paris. Efter hej då och god jul önskningar till honom så tog vi oss en bit mat på en restaurang. Eller för å tala sanning så satte vi oss på en restaurang med käkade medhavd matsäck och var sin french hot dog. Dyr flygplats-mat hade vi inte riktigt pengar över till nu som ni förstår.

I otålig väntan på boarding till flyget blev det ytterligare förseningar och strax efter 16.10 klev vi till slut på planet. Nu så, motorena var startade och Rachel och jag kunde äntligen pusta ut. Men mycket mer än så hann vi inte innan känslan blev förstärkt negativ igen. I flygplans-högtalarna fick vi nu höra på spräcklig danska att det blivit "ett tekniskt fel på planet och att flygmekaniker var på väg". Motorerna stängdes av och efter 10 minuter kom mekaniker. Kunde se allt ut från fönstret. Rachel var mycket orolig och hennes flygrädsla växer sig ju så klart starkare under dessa omständigheter. Dessutom kunde vi båda konstatera att vi skulle missa inledningen på 50-årsfesten i Amriswil och troligtvis bli ungefär 1-1½ timme försenade, om vi bara kunde komma iväg snart. Lagningen av planet gick snabbt och eftersom jag sitter här nu och skriver detta inlägg så gjorde det uppenbarligen ett godkänt jobb. Tyvärr var det 20 minuters ytterligare väntetid nu för att få en ledig "start-tid". Men sen var vi på väg och hädanefter gick allt som smort.

Väl uppe i luften flög vi över snökaoset...

I Schweiz fungerar det mesta som har med tid och logistik att göra... Vi fick bagaget på under 5 minuter, kunde precis slänga oss på tåget till Amriswil (hann till och med köpa biljetter) och blev upphämtade vid Amriswil tågstation av Roman (Rachels storasyster Sibylles pojkvän). Noterbart här är att tåget var 20 sekunder före utlovad ankomsttid i Amriswil. Schweizarna kan verkligen det här med urverk, tid och inte minst tidskvalitativ-logistik som tidigare sagt. Väl framme på festen fick vi ett kärt och varmt mottagande av alla som var där och inte minst Rachels närmaste familjemedlemmar. På borden var det uppdukat med Fondue av alla dess sorter och jag kan lova att det smakade fantastiskt gott. Detta, i kombination med otroligt trevliga människor, gott vin, Grappa-snaps och underhållning, gjorde denna afton till en otroligt efterlängtad festkväll! Så skönt att vi hann ner och ja, det var värt varenda extra krona!

Som sagt tidigare: Ibland är det inte resan som är det viktiga, utan målet väl framme!!
Vi kom fram 10 timmar senare till vårt mål än vad vid från början planerat, men tack vare våra beslutsamhet, tålamod och tur i oturen så klarade vi det. Det tar vi med oss och är mycket nöjda för. Nu hoppas vi innerligt att flyget hem till Sverige går som planerat på kvällen den 26:e, för där har vi inte samma buffert-tid för att kunna ta oss vidare upp till Idre på ett smidigt sätt.

Ha det bra och ta det lugnt nu allihopa(!), för så ska jag ha det i Schweiz nu! För mig har jullovet precis startat!

Auf wiedersehen!

Har äntligen accepterat mitt andra hem!

.
Sitter som så ofta tidigare på Chalmers Biblioteket. Är man uppe tidigt, å hänger på låset (läs: kl 08.00) *gäsp*, så kan man hinna få ett ljudisolerat grupp rum i "tysta rummet". Det är ju höjden av lycka har jag insett. Så sjukt optimalt helt enkelt. Här inne kan man breda ut sig (finns gott om plats) och göra vad man vill utan att störa några utanför (men samtidigt inte heller störas av några ljud utifrån). Jag trivs bra här i vad jag nu kan kalla mitt andra hem.

På dagens schema står det plugg, seminarium, plugg, träning och tidigt i säng. Jargongen är tydlig. Jag ville vara, jag har inte varit det tidigare, men nu är jag; Chalmerist. Jag lever ett mer seriöst studentliv än tidigare, mycket till grund av ökad motivation, men även av ren insikt att jag får mest gjort om jag verkligen går upp tidigt. Så nu sitter jag här å är produktiv. I samma veva vill jag skriva av mig lite om vad som hänt under de senaste två månaderna för att uppdatera den nyfikne.

Studierna började vid månadsskiftet augusti/september. Registrering, första möte med ny klass och massor av nya intryck. Nej, jag har inte hoppat av, bytt skola och program eller dylikt, jag är nu framme vid det som kallar masterprogrammet på Chalmers. Japp! Du hörde rätt. Karl den sege jäveln har äntligen börjat "4:an"!

Då de tre studieåren på Industriell ekonomi genomförts utspritt över 6 år(!) äntligen är avklarade, men undantaget två kurser som jag har efter mig och ska tenta av till jullovet hade jag tänkt, så klampar man nu upp ett steg och i den internationella akademiska världen. "Master degree of Science" är den akademiska övergripande titeln och det jag valt att utbilda mig inom för att bli civilingenjör är "Supply Chain Management". Mer info om mitt masterprogram för den ytterligare nyfikne på: denna länk om SCM, info om MSc eller varför inte bara surfa vidare fritt själv från Chalmers startsida.

Många frågar mig vad jag gör och varför jag fortfarande pluggar. Svaret är enkelt, men det tog ett tag innan jag kom på det. Allting börjar med att jag nångång under min tidiga gymnasietid fick en nästintill tvångstanke att spänna bågen, sikta högt med studierna och satsa på en utbildning inom Industriell Ekonomi på Chalmers. Blotta tanken att plugga detta program som lät så mycket "VD-linje" och ledarskap inom företagsamhet var motiverande nog egentligen. Att jag hade haft lätt för skolan under mina tidigare 9 år i grundskola och högstadium gjorde beslutet ännu mer motiverat. För en sak var säker. Det krävdes höga gymnasiebetyg för att komma in.

Med 315 poäng från högstadiet och toppbetyg i alla tekniska ämnen, valde jag naturprogrammet på Orienteringsgymnasiet i Sandviken som jag så glädjande kom in på. 3 underbara år med kvalitativa träningar/läger och tävlingar, roligt och utforskande ungkarlsliv och inte minst likasinnade kamrater som jag till och med delade bostad med. Vi levde i en drömvärld! Något som för många bara följde med var tvånget att studera samtidigt. De flesta kamrater hade målsättningar, men få hade det inom studierna. Vi elitorienterare hade alla målsättningar inom orientering och vissa har nu på senare dar lyckats behålla dessa och förverkliga drömmar om landslag och framgång. All heder. Jag hade dock, parallellt med målet om att vara "hyffsat snabb och tekniskt bästa orienteraren" målet att komma in på Industriell ekonomi. Jag tog studierna på ett större allvar, "respekterade" lärarna (alltså var trevlig och intresserad, vilket vissa kallar för fjäskning eller rent av rövslickeri), pluggade hårt i ettan och delvis tvåan och gled därför med bra rykte igenom trean även där med bra betyg (19.27). Erkänner själv att jag i ettan gjorde såväl läxor som var med på föreläsningarna, i tvåan var jag med på föreläsningar men gjorde inga läxor vad jag kan minnas och att det i trean av logisk anledning började komma in mer tjejer i bilden, festande, såväl som datorspelande (tyvärr) och även en kaxig attityd och något omotiverad känsla (skoltrött?) mot skolan som gjorde slog av på ambitionsnivåerna i skolan och bara var med på föreläsningar av betydelse och gjorde vad som krävdes för högt betyg på proven. Tanken slog mig ofta "jag är ju ändå bäst i klassen".

Med ett betyg på "bara" 19.27, år 2003, så missade jag intagning på I-linjen (ovan nämnd som Industriell ekonomi) med minsta lilla marginal. Var reserv, men ingen lämnade plats åt mig, så jag som godan tro på att det skulle kunna bli en plats ledig, började på IT-programmet (som jag tydligen satt som andraval) på Chalmers iaf och fick uppleva en rolig, partyfylld á la Chalmers nollning och tuff (ur studiesynvinkel) månad. MEN, eftersom det var I jag ville gå, å inte ("bli ännu mera datanörd"-) IT så hoppade jag av. Skaffade ett jobb som anläggningsarbetare på Hills GC och hjälpte till en intensiv månad med att gräva bunkrar, lägga gräs och helt enkelt bygga upp detta smultronställe för överklassen, en av de finaste golfbanorna i Sverige). Självklart var jag besviken men samtidigt kom det till min insikt att; 'Fan Karl, du har pluggat riktigt bra i 12 år. Du hade antydan till skoltrötthet sista året på gymnasiet och de nya seriösa studiesättet på IT-programmet var lite överraskande svåra och krävde mycket mer motivation. Kanske var det ändå lika bra att ta ett sabbatsår?' Jag fick bekräftelse i form av 'ta det lugnt ett år'-tips och feedback om att det löser sig till det bästa från många människor runt omkring mig. Jag packade väskan och åkte hem till mamma och pappa i Falun.

Under sabbatsåret fanns det två fokus. Skaffa ett jobb och prioritera allt annat förutom seriösa studier. Dock med undantaget att jag ville ta tillfället i akt och höja upp mina gymnasiebetyg för att med säkerhet komma in på Industriell ekonomi med nästa årskull. Mitt mål stod ju ändå fast. Jag skulle in på industriell ekonomi och sagt å gjort. Efter ett år med massa datorspelande, vikarierande som lärare på grundskola, hårdträningsperiod från och med 3 mars efter definitiv plötslig avinstallation* av det beroendeframkallande spelet Counter Strike (CS), högre betyg (19,69) tack vare MVG i Engelska B och Datorkunskap, ny flickvän på vårkanten så stormade jag ner till Göteborg och började på I-programmet.

*Avinstallationen och upphörandet av att nånsin spela CS eller något annat datorspel för den delen, skedde natten mellan fredag till lördag (typ vid 04.00) och kräver lite utvecklande. Frenetiskt spelande framför min värstingdator å med fokus på att så glädjande döda andra spelare i detta terrorist/anti-terrorist spel, insåg jag helt plötsligt att jag skulle åka Vasaloppet 1½ dygn senare på söndagen och att detta 'ta mig fan var helt sjuk'. Just att sitta å; 'spela bort varenda natt' som även mamma så snällt försökte få in i mitt huvud, men inte sa till mig, utan tidigare bara lät mig spela. Tilläggas bör att jag vid Evertsberg, halvvägs i Vasaloppet, såg min älskade mamma heja på mig, gled fram, Kramade henne och viskade i hennes öra; "Du, mamma! Jag har avinstallerat 'Counter Strike'." Mamma fattade direkt, vände sig snabbt mot mig i med lycka i blicken och ger mig en kärleksfull puss som bekräftelse på att det var bra gjort (och typ lite; "Äntligen"). Åkte vidare mot Mora på starka ben och kämpande armar. Glädje i sinnet och en motivation om att komma tillbaka och shape'a upp mig. Sagt och gjort. Vältränad blev jag. Vann sjukt mycket tävlingar och sprang som på moln. Både p.g.a. nyförälskelse och förändringen från att tidigare spela dataspel på nätterna, till att nu istället sova gott. Tilläggas bör att jag är sjukt lätttränad, men det var ändå märkligt att jag vann hela 8 av 13 tävlingar denna våren på så kort träningstid.

Nollning igen! Okej, men nu hade jag flickvän (nollning på Chalmers är annars mycket fyllefest) och var i grym form helt plötsligt. Jag skippade (dumt nog) mycket av nollningen, åkte på SM i orientering på helgerna istället. Dock gjorde jag ett seriös nollningsuppdrag som skulle föreställa nån form av James Bond-film. Filmen blev lyckad och den ihop med några sociala egenskaper jag ändå har gjorde att jag ändå knöt till mig några kamrater i klassen. Tyvärr inte på tillräckligt nära håll. Många resor t/r till Eksjö blev det. Ingenting jag ångrar i sig, men följden blev att jag valde bort möjligheter att plugga och framförallt fokusera på seriösa studier.

Detta leverna fortsatte på liknande sätt. Jag har allt för ofta gjort det som jag känner för och i efterhand insett att jag haft fel fokus om man ser det till "bli-klar-men-studierna" tänket. Jag har ofta skyllt på min personlighet. Att jag gillar att vara spontan, flänga iväg på roliga resor (mest i samband med träning/tävling), men även att jag inte har varit motiverad till att sätta mig ner och studera. Ringer det några varningsklockor? Har ni förstått vad det egentliga problemet är? Inte, okej, jag kommer till det snart. Jag ska bara berätta min senaste livshistoria klart.

De tre kandidtaexamen-åren tog för mig 6 år. Jag började ju som jag skrev på Chalmers 2003, men på I-linjen först 2004. Efter att ha insett att min talang och passion för orientering, i kombination med alla resor jag gjorde, fick mig till insikten att jag inte hinner med 100% studietakt. Jag gjorde valet att plugga på 50% hastighet istället. Detta ledde till halverad månadsinkomst i studiemedel och inte minst en årlig och återkommande förlust av de få klasskamrater jag ändå hade. För att klara mig ekonomiskt tog jag av sparpengar. Det kom till min insikt att jag levt billigt och lagt sparpengar på hög under alla mina tidigare år vid livet. Sakta men säkert började sparpengarna sippra ut. Nästan två år gick och ett hastigt och mycket olustigt slut med flickvännen gjorde att mycket förändrades i mitt liv. om mitt liv hade varit en bok så kan man likna det med att det nu helt enkelt kom ett nytt kapitel.

Efter en bortblåst sommar, i och med sommarjobb inomhus på Volvo Business Services och dålig hälsa, så började inte nästa termin på Chalmers bra alls. Jag tyngdes av sorg, förvirring, utanförskap i "nya" årskullen (klassen) och säkert även mentala problem i och med att det dels tog slut med flickvännen. Det är för den sakens skull inte sagt att det var fel av oss att gå skilda vägar, men mycket av det vi drömt om ihop och hoppades på blåstes bort under ett trasigt 2006. Drygt var även att jag fick upprepade halsfluss och halsböld under hösten. Både kroppen och hjärnan mådde dåligt. Jag valde att hoppa av skolan och ta jobb** istället. Började med att jobba stenhårt mån-fredag. Lyssna på det här:

Gå upp 07.00
Jobba på posten 07:45-13:15.
Cykla till Hisingen.
Inta en eller oftast flera hastigt microuppvärmda portioner barnmat (på glasburk...fanns i olika smaker och kostade 1 kr/st).
Jobba från 14.00-23.00 (ofta längre) på Dagab (livsmedels-storlager).
Cykla hem.
Sova.

Orkade med detta i hela 2 veckor... tjänade 17 000 kr totalt och köpte en lliten jacuzzi för pengarna som jag smackade in i min lägenhet. Galet, jag vet, men lägenheten var ett resultat av mitt leverne denna tidsperiod och jacuzzin i sig var ett tröstpris till mig själv som ändå ansåg mig själv vara värd detta. Det skulle även motivera mig till långa rullskidepass även under regniga novembermånader, som jag så väl visste att jag mådde bra av. Vet inte om jag hade klarat så mycket längre med den arbetstakten, även om jobbet som brevbärare faktiskt passade och uppskattades av mig.

**Haha, ta värvning höll jag på att säga...det hade kanske behövts för att få mig å tänka på annat, men p.g.a. för dålig syn och styrka (trots 9:or i allt annat) fick jag inte bli fallskärmsjägare som hade varit det enda jag hade sett som utmanande nog. Btw (By the way) fick jag erbjudande om att bli chefskock av inskringningsförättaren då jag mönstrade. Nej, tack.

I samma veva ringde det helt plötsligt på telefonen och en "Billy" på City Automater var intresserad av mig (han hade sett min profil på arbetsförmedligen där jag slängt ut en aktiv sökning efter jobb) och efter intervju var nya jobbet i Gbg klart. Blev "Kaffekille" och körde ut kaffe till olika företags automater och även massa mackor, godis och annat med energi i till diverse automater. Ett jobb som gjorde att jag fick ytterligare kännedom om såväl staden, nya trevliga (på snäppet till legendariska) arbetskamrater, arbetslivet och inte minst trafiken och all den infrastruktur-komplexitet som Göteborg absolut har! Jobbade på City Automater i 1 år. Sen insåg jag att jag ville försöka plugga igen, men inte på Chalmers denna gången.

Motivationen var bortblåst för till och med I-linjen. Denna gången ville jag ta fram datorn igen och plugga webbdesign på distans. En tvåårig utbildning som först var ganska övergripande och intressant, men sen på papperet innehöll massor av krävande programmering. Jag tog grädden på moset från detta program och skrapade ihop till ett genomfört helår på 50% fart. Jag lärde mig en del och framförallt fick jag förståelse i att detta var något på tok för detaljerat och nördigt för mig som ju faktiskt inte passade så bra framför datorn (jag minns mitt CS-spelande) och under webbprogrameringstiden så började dygnsrytmen vridas och det blev snabbt allt längre nätter och med störd dyngsrymt som följd.. Detta mådde jag inte bra av och sa bestämt nej. Slutade på programmet och började inse att I-linjen är nog det rätta ändå...

I detta skeende var det vår och jag var tvungen att försörja mig. Något som jag glömt nämna var att jag under hösten 2007, samtidigt som jag pluggade webbdesign på distans (i Kalmar), tog taxikörkort i Göteborg och kom efter tester, precis in på Taxi Göteborg. Att jag klarade lokalkännedomsprovet (som krävs för att få köra för Taxi Gbg) är för mig en gåta, men troligtvis ville de ansvariga ha in mig till varje pris och rent logiskt så hjälpte ju mina kartkunskaper från "Kaffekille"-jobbet mig. Att köra Taxi har hjälpt mig mycket i livet. Kanske inte minst ekonomiskt då, men jag menar även terapeutiskt. Har fått träffa så mycket olika människor, under precis så lång tid som många av dem varit intressanta, och samtidigt gett mig tid att i ensamhet, både på väg mot ny kund eller sittandes vid någon parkeringsplats i väntan på nya kunder, hinna fundera på mig själv, livet och vad jag behöver för att må bra. Tog taxijobbet som sommarjobb, men sen även extraknäck och laddade samtidigt batterierna för att sätta igång på Chalmers igen 2008.

Skolåren 08/09 och 09/10 blev ikapppluggande år för åk 2 och 3 och tack vare en genomsnittlig studietakt på kring 50% gjorde att jag nu förra året kunde börja på masterprogrammet. Vilken förändring kan tyckas. Ja, sannerligen en tempoökning och nånting drastiskt har ju hänt. Jag kan förklara denna vändning med två händelser/saker som kommit till min djupaste insikt, vilket jag avslutningsvis tänker presentera här och nu, men för den nyfikne som vill veta mer i detalj vad som verkligen hände i mitt liv, så finns det i mångt och mycket dokumenterat i och med tidigare inlägg i denna blogg som fram till nu varit mer eller mindre en bristfällig dagbok. Annars kan ni ju alltid fråga eller diskutera det med mig på annat sätt.

Det första och därför viktigaste saken som hände i mitt liv är att Rachel, blev en allt större del av mitt liv. Rachel träffade jag för första gången hösten 2007. Var på "klubbträning" med GMOK som jag vid den här tiden och råkade i min hast springa in i damernas omklädningsrum då herrarnas toalett var upptagen och jag redan var försenad till träningssamlingen. I omklädningsrummet stod en nyduschad brunett som jag aldrig sett tidigare. Sorry, sa jag och gick in på toaletten. Haha, vilket första intryck... försökte sen styra upp intrycket genom att göra mig extra trevlig och social framför denna schweiziska ol-tjej. Rachel, som hon presenterade sig som, var på plats i Gbg för att tillfälligt träna på plats i Gbg och förbereda sig inför JVM som GMOK och några grannklubbar skulle arrangera nästföljande år. Glädjande nog blev Rachel och jag ett par och vi har upplevt massor tillsammans redan, är kära i varandra fortfarande, men kanske viktigast av allt (i den här självbiografin till blogg-inlägg) så har Rachel, med sin otroliga motivation för studier smittat av sig motivation på mig och fått mig att kämpa hårdare i skolbänken. Vi har tillsammans diskuterat framtidsplaner och för att göra en redan allt för lång historia här, lite kortare så kan jag avslöja att vår mål är att plugga klart här till våren 2012 och sen flytta till Schweiz för att där plugga vidare mastern på ETH (Zürich), för Rachels del, och hitta ett jobb till mig. Dags att ta sig i kragen och bli klar alltså.

Allt detta har lett till den andra saken jag kommit på i mitt liv. Jag behöver klara och tydliga mål, som driver mig frammåt på rätt väg. Man brukar ju säga att det är inte målet som är det viktiga, det är resan dit. Men hur gör man aom man inte har nått mål då?

Som jag nämnde tidigt i den här berättelsen så hade jag ett mål att komma in på Industriell Ekonomi. Det målet klarade jag efter några om och men av. Studietiden därefter blev inte dock inte alls vad jag tänkt mig. visst, jag hade inte föreställt mig en röd matta att gå på i 5 år, men förhoppningarna var ändå att det skulle gå lättare och precis som tidigare studieår på högstadiet och gymnasiet med höga betyg. Så vart det inte alls, utan istället drabbades jag av ständigt återkommande dålig motivation, grov prestation- och tentaångest, studier på i genomsnitt halvfart (detta trots att jag inte egentligen lyckades mprestera så mycket "vettigt" på de andra 50%) och ännu mer känslosamma "up's and downs" som jag har förklarat. Men vad som alltid saknats är ett mål över huvud taget.

När jag sätter upp mål så ser jag till å fixa dem. I fallet med högskolestudierna så har jag aldrig tidigare egentligen satt upp några mål förutom att just komma in på I-linjen. Jag har istället bara "lovat" mig själv, mamma och andra att jag ska fixa det. Blivit besviken på mig själv då jag underpresterat, ibland fokuserat mer eller mindre på orienteringssatsningen respektive studierna. Men nu jävlar är det solklart. Det är en målsättning som behövs och min målsättning är att få ett jobb, i första hand i Schweiz, då det vore lämpligt för att helt enkelt bo tillsammans med älskade flickvännen Rachel mellan åtminstånde åren 2012-1014 i Zürich, då hon planerar och kommer studera på ETH (eftersom det är hennes plan). Detta målet skall uppfyllas tack vare att jag har en gedigen civilingenjörsutbildning på Chalmers inom Industriell ekonomi med masterinriktning mot "Supply Chain Management". Hur svårt kan det vara? ;)

För att lyckas behövs prioritering följt av fokus. Jag behöver prioritera studier högre än vad jag tidigare gjort. Troligtvis som Rachel gör, lägga studierna högst upp på prioriteringslistan. Därefter måste jag förvalta den tiden jag lägger på studierna bra. Jag måste alltså fokusera. Men just nu fokuserar jag inte på studier fast jag hade tänkt att göra det, jag sitter ju här och bloggar istället...(?) Svaret på detta är att jag precis som tidigare nämnt inte bara kan vandra vägen å tro att det är den som är den roligaste, utan måste klargöra för mig själv vad som verkligen är mitt mål. Att skriva av mig här är ett sätt. Att göra en stor tavla där jag skriver upp min arbetskarriärs-målsättning eller kanske rent av alla mina målsättningar i livet är ett annat sätt. "Alla sätt är bra utom dom dåliga." =)

Viktigt nu är att inte ångra och må dåligt för det som hänt tidigare i mitt liv. Jag är känd för att vara väldigt optimistisk. Samma sak försöker jag vara nu. Jag skiter egentligen i om någon läser detta jag skriver nu eller har skrivit tidigare på denna blogg. Med långt över 1000 vänner på Facebook och en bekantskapskrets på flera tusentals människor så är jag sanning å säga ändå fattig på riktigt bra och nära kompisar. Det har kännts svårt att hitta vänner/"bästisar" och jag har tidigare skyllt på min spontanitet och oförmåga att vara stabil i mitt leverne som en av anledningarna till detta. Det viktigaste är att jag nu förstår och lär mig av mina tidigare misstag (saknade målsättning) och därigenom brister (hade splittrat fokus och fel prioritering), kommer till insikt om vad jag kan göra för att först må bättre själv och sen få andra att må ännu bättre. Självklart kan även jag med mina spontana idéer och nytänkande personlighetskarraktär ha bra och inte minst nära vänner. Vännerna behöver ju inte alls vara som mig (vilket jag tidigare ofta tänkt) utan det är ju snarare bra och roligare att man är olika. Kan bara göra en direkt jämförelse med Rachel som faktiskt i många fall tänker olikt mig...ändå älskar vi varandra och är ett nära par. Kan härmed sätta upp en målsättning till: jag ska försöka bli än bättre vän.

Höst i Kråknäs. Bild & redigering: Anton Klock (min brorson) [länk]

Okej, nu ska jag avsluta på ett bra sätt, med några väl valda ord som mamma inkluderade i avslutningen sitt fina tal på sitt 70-årskalas från senaste helgen uppe höstvackra (se bild ovan) Kråknäs, Dalarna (ja det är sant, min underbara mamma har fyllt 70 år!);

Vilken sommar!

Jag har hur mycket som helst att skriva av mig om gällande sommaren som varit och även sommarentiden som är kvar. Har på tok för mycket att berätta om sommarjobbet som lägerchef på Konfa2010, men även dagarna i Dalarna då jag bl.a. arrangerade en ultrasprint hemma hos och på mamma och pappas nya tomt, men framförallt massor från semesterveckorna i Schweiz. Väntar därför tills jag har tid och lust att sätta mig ner och dela med mig av massa skoj i text-, video-, och bildform här på bloggen tills långt senare. Just nu sitter jag uppe på ett bergshotell i området Wallis (stor dal + berg i Alperna) i mitten av Schweiz. Riederalp heter byn här. Har nämligen lurat med mig mina föräldrar till Schweiz för att delta i både Tour-O-Swiss och Veteran-VM (det sista är det bara pappa som deltar i). Vi har det (tillsammans med 249 andra lyckliga deltagare på touren denna veckan) hur bra som helst och får uppleva så mycket spännande och vackert.

På förmiddagen idag var det sista officiella orienterings tävlingen och den gick uppe på 2065-2340 meters höjd. Själv hade jag 8,3 km och jag ser verkligen fram emot att få lägga ut denna sista etapp i mitt digitala kartarkiv. Kan ge en liten aptitretare genom att lägga ut gps-rutten som den såg ut i QuickRoute på blankt underlag.

Naturlig tempoväxling och bra orientering! More to come... =)

De första två etapperna (en stads-OL med sprintkaraktär, men medeldistans, och en sprint i Apenzell, ligger redan arkiverat (http://karltiselius.se/kartor/) då jag självklart springer med gps för att utvecklas ytterligare som orienterare. Nu även med pulsband för att se på vart och när jag presterar eller inte presterar fysiskt bra under tävlingarna. Pappa kutar på bra, men tycker orienteringen här är riktigt klurig, så ännu väntar vi på att han ska gå under 10 min/km och ta en seger i H65-klassen.. Vi tror dock båda att han kommer få koll på både kontrolltagning och rätt tempoväxling inför Veteran-VM som börjar på lördag. Kanske inte seger då redan, men siktet har både han som deltagare och jag som coach inställt på A- eller åtminstone B-final på sprinten eller lången.

Nu ska jag gå till Wellness-center och unna mig en spa-behandling, jacuzzi och troligtiv lite bastu. Hoppas ni alla har det bra på er semester! Välkommen åter då jag lyckats komma åt en scanner så jag kan lägga ut de sista kartorna också och sen inte minst hinna sätta mig ner och skriva av mig allt som hänt sen sommaren började.

Auf Wiedersehen!

Sommarhälsningar från Schweiz

Schweiz är verkligen ett land som ligger långt upp i min "favoritländer"-lista. 26 grader sol varje dag. God mat och fantastisk natur. Lägg där till en favorit-tjej och hennes härliga familj. Livet leker.

Den 30:e maj landade Rachel och jag i Zürich. Skönt att komma bort från studentklimatet i Göteborg och få lite efterlängtat sommarlov. Kanske inte helt och hållet ledigt från allt...nä, jag har ju ett OL-konfirmationsläger att styra upp i år också tillsammans med massa andra lägerledare. Förberedelserna med OL-aktiviteterna har gått helt okej och det känns skönt att vara förberedd. Just nu fortsätter jag alltså förberedelsearbetet på distans. Mest handlar det för mig om att organisera ledar-resurserna och delegera frihet och ansvar till mina "OL-ledare". Att vara chef är verkligen kul och speciellt när de jag utövar mitt chefskap på tycker det har roliga och stimulerande arbetsuppgifter dem också.

Här i Schweiz blir det mest träning, slappa, äta gott, kolla på TV, jobba med konfaläger-förberedelser och bara tillbringa sommartid med flickvännen och hennes familj. Här har ni lite bilder från veckan som gått och förhoppningsvis kommer det sen även ut lite bilder från Lamora, Frankrike(!) där vi i helgen springer stora tävlingar (inte minst på söndag då det är Schweiziska mästerskapen i stafett). Kartor, banor och vägval ligger troget ute i mitt digitala kartarkiv för den vägvalsanalytiske OL-fanatikern. Ciao!

2009 - Året som gick

Ett helt år har gått och oj så fort det gick...

Här kommer ett litet nyårsbrev från mig:

2009 kommer jag främst komma ihåg som (första) året som jag var lägerchef för Göteborgs Orienteringsförbunds konfirmationsläger. Jag överdriver inte om jag säger att just detta upptagit flera procent av min tankeverksamhet över hela året., men det har det verkligen varit värt!! Jag tog lägerchefs-posten som en rejält krävande utmaning och tur var nog det, för det var en hel del bollar att hålla i luften när det väl blev sommar. Väldigt mycket gick fantastiskt bra, så 2009 års konfirmationsläger bockar jag av som en stor merit och ett gott minne.

I VIH*-arkivet: Ett lyckat konfirmationsläger i Eksjö!

*Very important happening

2009 vart också året då Rachel och jag flyttade ihop! Vi har tidigare, i vårt långdistansförhållande, ändå närmat oss varandra med allt längre besök i varandras land och till hösten började Rachel till och med på Chalmers och flyttade in som inneboende hos en kvinna i Bö (Örgryte). Där bodde Rachel i 4 månader, men under de månaderna så visade det sig att hon hellre bodde i min lilla etta på Vidblicksgatan, vilket i slutet av året ledde till att vi ansåg det möjligt att (tills vidare i alla fall) trängas på de 22 kvadratmetrarna, vilket om inte annat gjorde att vi sparade pengar och båda hade några få minuter från lägenheten till skolbänken. Planer på att flytta till något större finns ändå och vi hoppas att detta skall bli verklighet genom lagenhetsbyte.se.

♥ Hon och jag ♥

Studierna går numera stadigt framåt och jag själv kan förhoppningsvis ta ut en kandidatexamen i Industriell ekonomi till våren, lagom innan 2010 års konfirmationsläger går av stapeln. Utöver studier, förberedelsejobb inför just konfirmationslägret och någolunda träning (har varit sjuk sista tiden) så kör jag även fortsättningsvis lite extraknäck som taxiförare i Göteborg. Tröttnar inte på det extraknäcket och det ger behövligt klirr i kassan.

Kul och omväxlande extraknäck som jag ännu inte tröttnat på!

Pengar läggs på de fundamentala sakerna som med jämna mellanrum kommer in i mitt liv, så som hyra, mat och resor. En hel del läggs även på prylar och de bästa köpen inom detta område lades under året på en ny liten Lenovo X200 laptop med tillhörande dockningsstation. En stor 24"-skärm från Dell som visar en miljard färger lyser upp min tillvaro då jag blir sittande framför datorn. Planer finns på att sälja hemmabion och köpa nytt att se och höra på...


Just nu är jag i Schweiz och göttar mig. Trotts att jag är sjuk (lunginflammation, efter influensan) finns det energi nog att njuta av Schweiz och inte minst denna underbara matkultur som finns här. Hit vill jag flytta och bo en längre tid. Det vore väldigt spännande! Den som lever får se!

GOD JUL OCH GOTT NYTT 2010 ALLIHOPA! SNART SMÄLLER DET!

Hemma i Daaalarna

Nu blir det 25 dagar i Dalarna! Eller nja, undantaget blir en helg i Gästrikland. Tävlar nämligen en hel del orientering nu för tiden. Ja, varje helg faktiskt...
Schemat har varit fullt sen 10-mila och anledningen till allt tävlande är både att jag tycker det är kul och att jag får bra träning inför det stora målet i år som är Swiss O-week i början av augusti!


Har hittills avverkat Finspång-Sala-Horndal och härnäst blir det Gävle-Sandviken-Säter-Borlänge-Mora! Följ min turné och framfart i skogarna enklast via min digitala kartpärm! Sen en efterlängtad vecka i Schweiz! Som jag längtar!

Lägenheten i Göteborg? Den har jag hyrt ut i 3 månader. Kommer ju ändå inte tillbaka dit nån längre period förrän 13 augusti.

I övrigt lägger jag ner mycket tid på förberedelsearbete inför sommarens sommarjobb. Konfalägret skall in i kaklet och för att lyckas med det ska jag lägga ner min själ i denna utmaning! Sommarlov som jag har har jag ju ännu mer tid över. Ägnar den tiden åt att träna, läsa böcker, hjälpa mor å far med utflytt från radhuset och arbete ute i Kråknäs.

Har bestämt att jag ska fira min 25-årsfest tillsammans med Jonas Karlsson som också fyller 25 i sommar! Vi förlägger den i Skara samma helg som Sommarlandssprinten (7/6) äger rum! Mer info om detta kommer ut inom kort! Ha en skön vecka allihopa!

2008 blev 2009

Jag körde taxi på nyår. Vid 12-slaget körde jag taxin upp över en bro på väg mellan Hovås och Näset för att hämta upp nästa "rike mans"-kund som personligen ringt mig för att beställa körning kvart över in till stan. Känslan jag fick i taxibilen just dessa minuter blir svår att förklara i text men jag ska göra ett försök. Jag ska i detta inlägg även berätta om massa annat som hänt 2008 och kommer hända 2009.


Klockan 23.59 lämnar jag riksväg 158 för att ta mig över till "Söderleden" västerut. Jag befinner mig i ett av Göteborgs lite finare områden. Alla, och då menar jag verkligen ALLA, nyårsfirande tänder på sina fyverkerier utanför sina hus. "Fjuuuuooop", rakt upp i luften. I bilstereon spelas P3 hörs en mycket bra låt och jag höjer volymen. Nyårs-klockan är slagen. ALLA fyverkerier exploderar intensivt. Överallt. Den stjärnklara himmelen förvandlas till en färgsprakande och glittrande inferno! Den vyn jag hade och den känslan jag fick är obeskrivlig, men kan jämföras med ett par orgasmer, några humor-kickar och idrotts-segrar på samma gång. Jag vet inte varför jag kände just så precis just då. Jag satt ju bara där helt själv bakom ratten i min stora vita Mercedes. Det bara hände och det var skönt. Välkommen 2009 och hej då 2008!

En förklaring på glädjen vid tolvslaget kan vara att den positiva känslan förstärkts av såväl ett mycket händelserikt 2008, med nya underbara flickvännen Rachel som kom in i mitt liv och tog halva mitt hjärta med storm, alla roliga resor jag fått vara med om, tanken på att jag var klar med hemmabion och att jag just tog tillfället i akt att jobba denna nyårsafton då man tjänar riktigt mycket pengar som taxi-chaufför. Slog inte nytt rekord, men det var nära på. Den nyfikne angående exakt belopp får fråga mig personligen, för det skryter jag inte med om öppet här.

Ja, 2008 var ju året då jag började köra taxi som extrajobb. Att ha detta som extrajobb har varit bra för mig då jag på otroligt flexibelt sätt och kort varsel kan hoppa in vissa helgnätter eller dagar och köra taxi och tjäna pengar efter hur bra jag lyckas köra. Det är ju ett provisionsjobb och kör man in mycket pengar får man högre lön. När jag summerade ihop det roligaste med mitt föregående jobb som "kaffe-service-kille" så var det roligaste med det jobbet att transportera sig från ett ställe till ett annat samt att träffa alla blandade människor på ställena jag besökte. Köra i Göteborg och träffa människor. Gissa om Taxi Göteborg vart ett lyckat vägval för mig.

Nu lämnar jag taxisnacket och går istället över till julresan som jag skrev om i senaste inlägget. Londonbesöket gick helt enligt planen och ett litet fotoalbum från den resan ligger nu online här. Jag sprang alltså den simpla OL-banan i Hyde Park, turistade lite och såg äntligen på stormatchen mellan Arsenal och Liverpool med Emanuel. Matchen var mycket bra och efter att Arsenal tagit ledning (genom Van Persie) i mitten av första halvlek kvitterade Liverpool genom ett snyggt mål av Keane. 1-1 alltså och jag kan rekommendera alla att se på Premiere Leagu-match för där, i England, där kan man spela fotboll! Biljetterna fixade jag genom Arsenals supporter-organisation här i sverige. Mer info på Arsenal.se. Glad och nöjd tog jag mig dagen efter vidare till min älskling i Amriswil, Schweiz, med flyg och båt. Landade nämligen på tyska sidan av Bodensee där Rachel mötte upp mig på flygplatsen i Friedrichshafen.

Väl framme i Schweiz bjöds det dagligen på underbar schweizisk julmat och dessutom hann Rachel och jag ta en heldag uppe i fina alpina området Wildhaus! Klicka på bilden här till höger så ser du själv backarna vi åkte i! Vädret var underbart klart och fint på denna höga höjden (molnen låg täta längre ner) och vi åkte med stor glädje på våra grymma carving-skidor. Rachel äger egna och jag fick låna ett par, såväl som all annan utrustning, av pappa Felix. Mäktig utsikt från toppen på 2300 meter. Efter slalomåken och de lediga "slö-dagarna" blev det såklart julfirande både på familje och släktnivå.
I Schweiz firar man ungefär som man gör i Sverige, med det stora undantaget att ingen tomte kommer på julafton...och ingen Kalle Anka på TV...så det missade jag, men det kommer ju flera år och det var väl värt att missa. Det var som vanligt mycket trevligt att träffa hela Rachels familj och Schweiz är ett toppenland. Skulle mycket väl kunna tänka mig att bo där...

Ungdomarna i huset: Matthias, Karl+Rachel, Judith, Sibylle & David+Romina

Den 26:e var det slut på min utlands-tour och det var dags att flyga hem för att kunna vara med på "Tiselius"-släktträffen, denna gången hos min bror Henriks familj, som bor i Älta söder om Stockholm. En höjdpunkt under denna släktträff var självklart att det nu var dags att dela ut DVD-boxen med min farmor som jag och min kusin Gustaf slitit med så mycket under de senaste månaderna (läs tidigare inlägg om detta projekt). Kändes otroligt skönt att äntligen få lämna över dessa och uppskattningen i form av den direkta responsen där vid julborden var enorm. Skönt att det blev uppskattat! Detta projekt, såväl som så många andra projekt jag tar på mig, tar ju massor av min vakna tid och det faktum att jag gärna vill överträffa förväntan och inte minst mina egna begränsningar om möjligt, gör att det blir ofattbart stora. Så härlig känsla när det är klart.

Ska därför ta tillfället att officiellt sätta punkt för mitt senaste projekt. Självklart kommer småjusteringar göras och det hade varit tråkigt om man med tiden inte får modifiera nått, men i det stora hela sett så är jag nu klar med min hemmabio! Efter att i början av hösten inhandlat biostolarna står de nu på plats precis så som jag vill ha dem. Då jag varit student och haft vissa lite tuffare perioder, inte minst innan tentorna, så har arbetet med hemmabion ibland legat på is och ibland arbetats med frenetiskt. Det sistnämnda gick till sitt ytterläge då jag svettig och fysiskt helt slut stod och lyfte på min sängbotten tillbaka upp i sängkarmen mitt i natten mellan den 30 och 31 december. Hade då jobbat i lägenheten i 16 timmar i sträck och moroten/målsättningen var att att bli klar samma år. När jag då byggt klart stjärnhimmelen kände jag att det skulle kunna gå vägen. Tog en lång härlig dusch. La mig sedan under loftsängen på golvet och kollade upp i stjärnhimmelen. Började nästan grina... Så glad och nöjd var jag med att vara klar med den. Då hade jag i och för sig lite kvar att göra med biostolarna, men det fixade jag dagen efter. Självklart har det kostat mig en hel del pengar att inhandla alla komponenter, sladdar, verktyg och annat som behövts under projektets gång, men jag fixade allt själv! Såväl planering, montering och finishing.

Klicka dig in på fotoalbumet här om du vill:

Välkommen in!

Nu ska jag bara njuta. Nu är jag klar. På nyårsdagen åkte jag rullskidor för att om möjligt fira lite och även få en symbolisk start på träningsåret... Körde 3 varv på "grus8an" vid Skatås. Sprang dit och hem. Det hoppas jag att jag kan göra många gånger framöver men i skrivandets stund har det snöat lite och är för halt. Ja, nu kommer framtiden och jag slår ut mina armar och välkommnar den mer än gärna! Kör "sista" taxinatten på lördag och på söndag flyger jag upp till Umeå där resten av familjen är. Hoppas på snö och skidåkning! Har otroligt mycket förhoppningar, förväntningar och självklart uppgifter att ta tag i. Men nu har jag skrivit tillräckligt för den här gången.

Vill du veta mer om mig kan du väl kika på tidigare inlägg (...sträcker sig ända tillbaka till 2007. Se t.ex. här), spanar du in fotoalbumen eller ringer mig helt enkelt =) Over and out!

GOD JUL!

För första gången nånsin kommer jag inte fira julen hemma i Falun hos mor och far. Kommer troligtvis bli massa julgröt över nu så mamma kanske ställer ut den till tomten...

Jobba först, ledigt sen.

Just nu är det bara två saker som gäller i mitt liv. Bränna 900 DVD-skivor och plugga till tenta i Industriell marknadsföring. Bara köra över skiten och få det gjort.
"900 DVD-skivor(!)" kanske ni skriker ut...
"Ja", svarar jag och informerar vidare om att det är ju 50 DVD-boxar med 9 DVD-skivor i varje box som skall tryckas upp till annandagen och delas ut till släkt i form av min bortgångne farmor Gunnels barn, barnbarn och släkt och alla håll och kanter... DVD'erna innehåller intervjuer av just Gunnel gjorda mellan 2004-2005 av min kusin Gustaf!
"Men 9*50 blir ju bara 450!", räknar den snabbtänkte ut.
"Jo, förvisso, men jag laserbränner in vackert motiv på etikettsidan också.", replikerar jag lite trött men ändå med stolt ton på rösten för jag vet att det blir fruktansvärt snyggt, ordentligt gjort och bra kvalité......jag äger ju faktiskt 4 DVD-brännare...men tar ändå mycket tid. Så det händer emellanåt att jag mellan bränningsbyten stannar upp för några sekunder och drömmer mig framåt 1½ vecka...

Jag längtar nämligen nått otroligt efter lite ledighet, livskvalité & London nu!

21/12 - 2008. Arsenal-Liverpool. Publik: 60353 + Emanuel & jag.

Sen vidare till Schweiz och julfirande med flickvännen Rachel med familj!

Så här vackert är det i Schweiz! Längtar så...

Reseberättelse: Thailand

Så kommer det då äntligen. Det efterlängtade blogg inlägget från mitt och hela min närmaste släkts äventyr. Två långa veckors semester i Thailand mellan 15:e-30:e november. Hmm..."semester"...jag skippade ju från skolan lika länge, men eftersom jag själv endast läser en kurs denna läsperioden (har sedan tidigare studiegång med mig den andra kursen med godkänt resultat) ansåg jag det omöjligt att välja skolan före denna möjlighet. Tuffare beslut var det för Rachel som missade 42 lektioner i 6 ämnen....men så hade vi det bra i drömresemålet Thailand också... Nyfikna på var, när, hur och varför? Här följer en resumé av resan, i bild och text, från min synvinkel.

Som några av er har sett nedanstående inlägg ligger karta med resvägen samt det rent utsagt "feta" fotoalbumet "Thailand" för allmän beskådan ute redan. Fler bilder från resan strömmar in utöver alla dem jag tog och laddade upp. Rachel har lagt upp flera bilder och min syster Eva och hennes gode pojkvän Gustaf hade önskemål om att få göra desamma... Det är många bilder och kanske även många nya ansikten för dig som läsare, men mitt tips till dig då om du vill veta vilka personerna på bilden är: Klicka dig in på fotoalbumet där jag skrivit förklarande text till varje bild, så får du namn till varje ansikte. En bild säger mer än 1000 ord så det blir ju ett rätt omfattande och beskrivande medium för vår resa. En långresa som faktiskt började som en enda stor släktresa...

Min käre mor och far, Ingalill & Gunnar, bestämde sig för ganska precis ett år sen att de minsann skulle bjuda med sig sin underliggande släkt på en långresa till sitt favorit-resemål: syd-västra Thailand! Närmare bestämt Similan Island! När vi alla, 4 halv-storebröder och lillasyster Eva, fick erbjudandet tackade vi alla ja rätt omgående. Bäst av allt: Rachel ville följa med trots tuff skolgång!! Tyvärr fick min äldsta storebror lämna återbud, men från hans familj kom i alla fall min brorson Oscar med! I övrigt var sällskapet komplett och den 14:e november åkte 18 stycken från Arlanda och en dag senare lämnade jag själv ett grå-regnigt Göteborg!

Väl framme i Thailand slog vi alla läger i Khao Lak. Ja ni vet den turistorten som troligtvis drabbades hårdast av tsunamin julen 2004. För att göra en lång historia kort besökte vi den polisbåt som med den kraftigaste vågen spolades upp närmare kilometern upp på fastlandet och blev orubbligt kvarliggande som symbol för vädrets makt och den otroliga kraft som tsunamin drog fram. Fanns en del skyltar och minnes platser för denna katastrof som självklart drabbade många svenskar, eftersom just strandområdet bebos av övervägande turister.

I Khao Lak kunde man inte göra så mycket mer än att bada, jogga på stranden, få massage billigt, shoppa hela dagarna inklusive kvällarna, äta god mat, mag-vågsurfa, sola, softa i de sköna Bungalows och ha det underbart, så vi tog avstamp och dunkade efter några dagars acklimatiserande iväg på resans höjdpunkt: Similan Island-trip med Poseidon som utflykts-arrangör!

3 dagar och 2 nätter ute till havs! Men inte vilket hav som helst utan blåa rena hav med djungelöar omringade av turkosa korall-vatten innehållande fiskar i alla regnbågens färger. Med chartrad båt, underbar thailänsk besättning inklusive kanonduktig svensk guide (Marcus), snorkel utrustning och ett strålande fint väder kunder resan inte bli bättre. Det badades en hel del under resan. Själv dök jag från båtens tak, snorklade i timmar och gick i land på de öar där det var möjligt. Similan Island består ju egentligen av 9 öar och om du vill se hur dem ser ut på satellit använder du dig av kartan i föregående inlägg. Att snorkla i detta paradis innebär att man i rent vatten får beskåda en undervattens värld som man aldrig kunde tänka sig att den kunde se ut. Vänder man sig om och simmar samma väg tillbaka ser man ändå allt på ett helt nytt sätt. Rätt vad det är får man se en muräna sticka ut huvudet från en korall eller små ettriga clown-fish (Nemo) som åker in och ut i de böljande havsanemonerna. Tog ett familjefoto gjorde vi också:

Vår coola guide Marcus ville få hjälp av mig med en sak under resans gång. Han vill att jag skulle filma honom när han gjorde ett fridyk! Detta var något han inte gjort på länge och jag föreställde mig att det skulle väl inte vara några konstigheter med det. Ge hit kameran bara så filmar jag dig när du vill. Sagt och gjort: Marcus gav mig kameran och satte på sig sin snorkelutrustning. Vi hoppade i vattnet och jag följde efter Marcus. Vi passerade alla som snorklade och glatt tittade på det undervattens liv som naturen bjöd på. Marcus simmade längre ut, och med ut menar jag ut från den ö där vi befann oss just då...det blev snabbt djupare och man kunde nu inte urskilja någon botten längre märkte jag till min förvåning när jag tittade nedåt. Lite läskigt nästan. Marcus stannade till och sa "Här blir bra!".
"Ojoj, ska du dyka här? Hur djupt är det?", frågade jag med nybörjar-darr på rösten...
"Japp, det blir perfekt...ner 20 meter till botten och så upp igen! Vi ses snart! Börja filma du! Jag andas upp lite innan"...
Stadig på handen filmade jag därefter Marcus mäktiga fridyk. Rakt ner...22 meter för att nudda botten och vända upp till ytan igen. Starkt jobbat! Så här såg det ut:

Jag får äran att filma Markus fridyk t/r till botten...

Dyk från båtens tak, pappa hittade en bh, både jag och pappa fjantar oss
"Sådan (66-årig) far, sådan (24-årig) son..."

Pappa är tokig i att snorkla. Han hoppade alltid i först och kom sist upp. I många fall krävdes det många "båt-tut" från kaptenen för att pappa skulle fatta att det var dags att lätta ankar och puttra iväg till nästa vik med tillhörande vacker vit strand eller korall-rev. Ja, ett paradis var det verkligen och hade det vart lite lyxigare standard på båten hade jag trivts ännu bättre. För nu var det ju så att vi alla i hela tjocka släkten samsades, för att inte säga trängdes, på denna stora båt. 20 timmar om dygnet... (för de övriga timmarna låg vi i vattnet eller var på land).

Just det här med att tillbringa 20 timmar på en gungande båt hade sen många problem med. Som jag sa ansåg jag det vara rena paradiset och om man lägger till den (citat klubbkamrat Wernersson) "SAGOLIKA BUFFÈ" som det bjöds på i matväg varje måltid så var det rena himmelriket. Asiatiska specialitéer med inslag av lite västerländsk mat som passade de yngre gardet. Men nu är ju inte alla som mig och det faktum att jag har dålig balans gjorde att jag klarar mig från sjösjukan, vilket många andra följaktligen inte gjorde. Det knaprades sjösjuke-tabletter friskt under de dagarna 3 och tyvärr inte tillräckligt bra. Jag nämner inga namn men i princip alla blev sjösjuka utom jag och 5-6 till.

Hela släkten samlad på utsiktsplatsen på Similan Island

Jag och Rachel tittar hellre i timmar på varann än solnedgången...

Höjdpunkter under resan var personligen, i tur och ordning, träffa denna otroligt goa skånekille till guide, när jag fick se en stor sur muräna första gången, hoppa från taket av båten, varje natt (då jag fick somna och vakna upp med Rachel bredvid), släkt promenaden upp på stora stenen-utsikts platsen, följde med pappa upp på högre höjder för att beskåda en vitbröstad-havsörns familj och såg en fet varan med mamma, alla goda måltider och halvägs på resan då jag missade att se valen som alla andra i släkten fick se... "men lika glad för det är jag..." för valen är ju inte utrotningshotad så den får jag med största sannolikhet sen nästa gång man drar i väg på liknande havsäventyr. Något som däremot var på gränsen till utrotningshotat var den fågel art jag valt att kalla "grön duva". Vet inte exakt och om pappa läser bloggen kanske du kan rätta till namnet på denna fågel som tydligen bara fanns ute kring Similan. Det var en lustig händelse när jag och pappa på vår örn-exkursion lyckades få se den mäktiga vitbröstade havsörnen i samma träd som en kaxig men betydligt mindre grön duva. Självklart slängde jag upp kameran och förevigade denna speciella syn. Kanske satt de bara å eftermiddags-snackade lite...
Pappa som är hobby-ornitolog hade med sig kikaren mest hela tiden när han var på fasta land. Skulle kunna skriva flera meter till om den här resan, men har ni några frågor eller är mer nyfikna på något får ni mer än gärna göra er hörda i kommentators fältet. Avrundningsvis kan jag säga att ytterligare 2 dagar spenderades i Khao Lak och de var skönt att komma "hem" igen för alla. 3 dagar till havs räcker gott för en hel släkt. Jag skriver nu vidare vad som hände när jag och Rachel valde att lämna detta bakom oss dra iväg på nya äventyr istället...

Efter en lugn taxiresa till flygplatsen (följde med en minibuss som körde Johan-familjen) bytte vi till en galet upp-pimpad taxi med tillhörande galen chaufför som körde oss på ett helt galet sätt till Patong beach, men fram kom vi. Vi bodde här 4 dygn på Absolute Patong Ville efter att ha fyndat sista-minuten-hotellboende på latestays.com. Riktigt schysst tre-stjärningt hotell, med havsutsikt (i viss mån), skön säng och hög standard! Här i Patong blev det mer soft charter med shopping, strandbesök i mestadels liggande ställning i solstol, mer shopping, massa god mat på olika sorters restauranger efter noga begrundande, morgonjogg en dag, frukost-bufféer vid hotellets pool, oljemassage, mysiga kvällar vid stranden och hotellet, ännu mer shopping och bara tid att ta det lugnt. Morgonjoggen som vi genomförde var mycket tuff i och med den 26 gradiga morgonvärme, kuperade asfatsträcka och på fastande mage, men den var skön när den var avklarad, för då bjöds det på fukost vid poolkanten och vi hade båda fått se "Paradise beach" denna goa dag. En kul grej från denna tid var också då vi plockade upp allt vi shoppat och la upp det snyggt och prydligt på sängen. Det blev rätt mycket och vi kunde konstatera att vi båda hade ett friskt sinne för just shopping...

Ett resultat av 4 dagars shopping med Rachel och Karl...

En av dagarna i Patong gjorde jag och Rachel en rolig utflykt med äventyr på schemat! Detta bestod av ett paket innehållande besök vid "Monkey cave", "White River Rafting" och prommenad till ett vattenfall mitt i djungeln! En lyckad tillställning där den 9 km långa och helt vilda forsränningen (galna med-paddlande guider och massor av vatten i den ibland riktigt branta forsen!! Lunch ingick och när vi kom hem var vi båda nöjda med vad vi gett oss ut på!

Apor, forsränning och vattenfall! Fullt ös, medvetslös? ja nästan...

På onsdagen den 27:e var Rachel och jag tvugna att släppa taget om varandra och dra åt olika håll. Rachel flög hem till Zürich och jag anslöt till övriga kärnfamiljen inklusive Henrik-familjen. De hade nämligen slagit rot på nästa fina smultronställe; Phi Phi-öarna, och ville gärna ha dit mig också. Jag kunde inte motstå inbjudan...

Resan till Phi phi-öarna från Patong kostade bara 400 Bath, vilket motsvarar ganska precis hundralappen. Resan tog 2½ timme med taxi och färja. Riktigt stor färja man åkte med och de 80 minutrarna man tillbringade på färjan gick riktigt bra! Satt mest på soldäck hela tiden även om inte solen lyste så starkt så var det skönare än att sitta inne i färjan där ac'n stod på 18 grader för att kanske ge lyxkänsla (dumt). Att jag hur som helst fick denna one-way-trip så billigt berodde på att vi lyckades få tips om ett bra paketpris som tog en ut till öarna oavsett var man bodde på Phuket (hela stora ön...för det är ju faktiskt en ö [karta]). Taget, och lagom innan lunch var jag ute på P.P. Long beach för att återigen kunna få tillfälle att kunna krama om såväl mamma och pappa, som Eva och Gustaf och slutligen även hela Henrik-familjen igen. Dock hände något roligt precis då jag kom och det var att den äldsta sonen till Henrik och Nina: Jacob, precis fått jobb som fotomodell då ett franskt reklambyrå gäng var på plats på samma strand (med hav och palmer i bakgrunden) för att fota ett barn som sitter och målar ett staket. Tilläggas bör att fotografierna skulle användas till marknadsföring av ett läkemedelsföretag som hade tre ljusblåa sträck som logotyp. Mer än så vet jag inte, men att Jacob blev svinrik och hade timlön på flera tusenlappar är nått som är säkert.

Jacob fullkomligt flyger fram! Även i modell-karriären?

Efter den rivstarten på det här kapitlet av min Thailands resa kan jag följa upp med ytterligare två roliga saker som ägde rum under dagarna 4 som tillbringades här ute vid denna underbara plats på jorden. Det första var att jag såg massa hajar vid andra snorklings tillfället ute vid ett korallrev. Det var mäktigt och samtidigt lite pirrigt. Tänk er själva att simma ut några hundra meter, klumpig landkrabba som man egentligen är, lite lätt blodig av skavsår från simfötterna... veta att det är frukostdags för såväl människor som för hajar... lite lätt dimmig sikt. Hjärtat slår snabbare. Du hör din andning tydligt då snorkeln ligger tätt med örat...Å så ser du hajarna!! 1 medelstor.....å där en till...2........3 stycken...och alla större än den tidigare!! Men sen dröjde det inte länge innan man insåg att dessa hajar var änna riktiga fegisar. Försökte man simma efter dem så sa det bara pang så var de ur synhåll.. Inte varje dag man skrämmer hajar heller...

Den andra roliga saken som hände på Phi phi-öarna var att vi för några timmar lämnade den största ön (Don) för att ta oss till den andra och obebodda ön (Leh). Allt på initiativ från min kära syster Eva som tyckte det vore passande att ta en så kallad Long-tail (boat)-taxi i 4 timmar. Vädret var fint och vi hade en mycket fin utflykt! De brant stupande vulkan bergen, till viss del klädda av djungel-växtlighet hängde över oss när vi gled in i fjord-liknande vikarna... Som ni själva kan se av bilderna i fotoalbumet är det inte lätt att sitta still i båten. När det erbjöds möjlighet att hoppa från 12-meters klippan slängde jag självklart av mig tröjan snabbt. Syrran och Henrik var inte sena med att hänga på. 2 hopp vart det och kicken man får av dessa höghöjds-hopp är något jag varmt rekommenderar alla att försöka få. Vidare såg vi "The Beach"-stranden i Maya Bay och Viking Cave dessförinnan. Det märks att det är många turister som vill bocka av dessa turistmål under sin Thailands vistelse, för båtarna låg tätt i vikarna här. Avgaserna från alla motorbåtar och det smutsiga vattnet som kom som en följd av alla sviniga turister ger ett klart minus åt stället, men i övrigt ska thailändarna ha all heder som lyckas bebo och locka hit så mycket nöjda turister. Thailand är ett fint land och det i kombination med den snälla attityden, talang för service och underbart varma klimat gör att framförallt vi kalla svenskar besöker och i många fall även "återbesöker" dessa land-/havsarealer. Har du som läser detta varit i Thailand? Något favoritställe? Den 30:e november satt jag på planet hem till Sverige. Då var det hög tid att ta fram studieböckerna som ni kanske förstår låg nedpackade tidigare under resan (men jag har ju faktiskt bildbevis på att jag pluggade några minuter på stranden dagen innan hemresa). 11 timmar tar det att flyga och 6 timmar är tidsdifferensen så det här med "jetlag" kommer i mer eller mindre omfattning som ett brev på posten timmarna efter landning. Men du!! ...det får det vara värt.

TACK MAMMA OCH PAPPA FÖR EN UNDERBAR RESA!!!

PS. Jag blir så otroligt glad om du som läsare lämnar kommentarer...